Den lilla gumman som växte i stormen med sin stubbe

Det var en gång en fattig och mycket liten gumma som levde ett lugnt och städat liv i en stubbe. Där hade hon bott hela sitt liv. Mest nöjd var hon med lugnet där och sällskapet av skogens fåglar och djur, för även om de inte var så många kände hon dem alla väl. Det kände sig gumman trygg med.

En morgon vaknade gumman med ett ryck när ett rysligt stort oväder drog in över den annars så lugna skogen. Den enormt starka vinden tog ett stadigt tag i gummans stubbe. Stubben med hela sin rot slets upp och kastades iväg ett långt stycke. När stormen bedarrat och stubben med gumman och alla hennes saker landat började gumman först städa upp i röran bland alla sina saker. Hon började längst ner i roten av stubben där hon hade sin källare och avslutade längst upp på den lilla platta uteplatsen där hon alltid brukade sitta och se alla djuren. Väl klar med städningen lagade hon sin försenade frukost och satte sig ner uppe på sin uteplats för att läsa lite i sin morgontidning precis som hon brukade göra. När hon var klar med tidningen tittade hon upp.

Förskräckt och förvånad upptäckte gumman att istället för den gamla skogen och alla de välkända djuren fanns där nya okända bullrande flygplan som startade och landade mest hela tiden. Flygplanen påminde om fåglarna tyckte hon, men de var ju förstås så mycket större, väsnades så mycket mer och det värsta av allt, de var alla helt nya, hon kände inte igen ett ända av dem. Gumman gillade inte allt det nya och ovanliga hon såg och började faktiskt fundera på hur hon skulle kunna få tillbaka sin gamla vana och lilla lugna skog. Hon saknade också de gamla djuren och småfåglarna och kände sig riktigt förfärligt ledsen och bedrövad.

Bäst som hon satt där, bedrövad och nedslagen, kom en familj med tre småttingar vandrande förbi. Föräldrarna hade varsin hjulförsedd resväska som de ljudligt drog efter sig och de små telningarna varsin färgglad ryggsäck. De visslade högt och småsjöng och småtingarna smågnabbades, så där ni vet, som syskon brukar göra.
– God morgon, här sitter du och njuter i lugnet efter stormen, sa den äldste av syskonen. Hen såg glad och nöjd ut med nyfikenhet i blicken där hen stannade till i solskenet framför gummans vinda stubbe.
– Ja, så kan man se på det, svarade gumman fundersamt men dristade sig till att fråga, bara en aning nyfiket, vart de var på väg.
– Vi är på väg till Storskogen. Där bor vår mormor och där ska vi plocka lingon i stora skogen och du kan inte ana hur spännande det ska bli, svarade småttingarna glatt i mun på varandra.
– Det låter det, sa gumman avvaktande.
– Vill du följa med? frågade den ene föräldern överraskande, och med en uppmanande bestämd ton tillade denne att då är det bäst du hoppar in i någon av de små färgglada ryggsäckarna, här och nu! Gumman bestämde sig utan att tänka efter och klättrade vigt upp på en av de små ryggarna och slank ner i en färgglad ryggsäck.

Där, inne i den färgglada ryggsäcken, färdades hon hela den långa flygresan, busstransporten och till sist promenaden fram längs vägen till telningarnas mormor i Storskogen. Väl framme fick hon hjälp att installera sig i den allra bästa av stubbar i en liten glänta där solens strålar träffade toppen av stubben där gumman ordnade med en uteplats att sitta med sin frukost och nya morgontidning.

Så kom det sig alltså att gumman, bara några timmar efter att stormen flyttat hennes stubbe från skogen och ut bland flygplan och människor, återigen befann sig inuti en skog. Visserligen en mycket större skog, men så mycket bättre och med så många fler spännande färgglada fåglar och annorlunda typer av djur. Ja, faktiskt inga som gumman kände till sedan tidigare. Hon började trivas bra i sin nya gamla stubbe och kände sig nästan precis lika hemma som innan.

Än idag får hon lära känna nya djur hon aldrig tidigare sett och ibland när solen skiner från sin mest klarblåa himmel och gumman sitter i sin glänta i skogen, på sin nya altan, omgiven av alla nya djur, kan hon då och då se flygplan som flyger förbi uppe i det ofantligt stora blå.

Då händer det att hon funderar över stormen och vinden som flyttade på stubben och det stora äventyret när hon träffade telningarna med de nyfikna ögonen och med de färgglada ryggsäckarna. För var hade hon varit utan det. Hon tycker nog att hon har fått det bättre.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s